Varken universum, solsystemet med jordklotet eller livet har funnits hur länge som helst – fast det rör sig förstås om enorma, ofattbara tidsrymder.
Något så självklart för oss som att det är mörkt på natten är faktiskt ett tecken på att universum inte kan vara hur gammalt som helst och oändligt stort. Om det hade funnits oändligt många stjärnor, och om ljuset från dem hade lyst på samma sätt under oändlig tid, så skulle nämligen himlen alltid vara ljus!

Expanderande universum
På 1920 - 1930-talet upptäckte forskarna att alla galaxer är på väg bort från varandra och från oss. Den rimliga förklaringen till det, och till att natthimlen är svart, är att Universum startade med den stora smällen – Big Bang – för kanske 14 miljarder år sedan. Ett ytterligare skäl till stöd för den här teorin är att "ljusskenet" från smällen finns kvar som kosmisk bakgrundsstrålning.

Stjärnor och planeter
Stjärnor bildas genom att gasmoln förtätas mer och mer, så att temperaturen blir så hög att kärnreaktioner kan starta. Det som ger stjärnan energi längst tid är att vätekärnor slår ihop sig till helium.

I stjärnorna som bildades tidigast efter Big Bang fanns knappast några andra grundämnen än väte och så småningom helium. Men stjärnor existerar inte hur länge som helst – så småningom tar ju vätet slut, och det går snabbare ju tyngre en stjärna är. När allt väte har omvandlats till helium kan dessa heliumatomer slås ihop till tyngre grundämnen under avgivande av energi – men inte till tyngre atomkärnor än järn. För att bilda ännu tyngre atomkärnor måste det tillföras energi. Många stjärnor "dör" genom att explodera som supernovor och med hjälp av den energi som då frigörs, kan övriga, tyngre, grundämnen bildas.
Eftersom sådana grundämnen finns i vårt solsystem måste solen alltså vara åtminstone en "andra generationens stjärna"!
Att solen är en medelstor stjärna medför också fördelen att den är långlivad – det är nödvändigt för att livet ska hinna utvecklas.
Läs mer i läroboken på s. 220 - 223 (210 - 214).
Här finns en bra tidsskala och en del information om universum.


Jorden tycks ha bildats ungefär samtidigt som övriga planeter, för ca fem miljarder år sedan. Någon miljard år senare verkar miljön ha varit så gynnsam att liv kunde uppstå.


Det finns många olika idéer, hypoteser, alla mer eller mindre seriösa. Kanske uppstod livet någon annan stans i världsrymden och fraktades hit med meteoriter. Men det besvarar inte frågan om hur liv kunde uppstå ur icke-liv.

Kemisk evolution
Innan det bildades "riktiga" levande celler måste det först ha skett en kemisk evolution. En teori för tidig kemisk evolution bygger på "Millers experiment". Miller visade att elektriska urladdningar i en blandning av vattenånga, metan, ammoniak och vätgas – ämnen som fanns i jordens atmosfär för 4 miljarder år sedan – kan ge upphov till aminosyror, alltså proteinernas byggstenar. Till och med "bubblor" som påminner om celler kan bildas. Det finns en bild på s. 225 (215) i läroboken som beskriver experimentet.

Heta källor och djupa bergssprickor
Andra idéer om livets uppkomst är att allt började i heta källor på havsbottnen eller i sprickor i berggrunden på land.
När väl en biologisk evolution kom igång tror forskarna att det skedde i den här ordningen:
• organismer som kunde utnyttja energirika oorganiska ämnen
• organismer med fotosyntes – så småningom även fotosyntes som leder till    utveckling av syrgas
• organismer med cellandning
• encelliga eukaryota organismer
• flercelliga organismer.
Det är troligt att eukaryota organismer uppkom genom att olika prokaryota celler "flyttade in" i en cell. Det finns en bild i läroboken på s. 227 (217) som beskriver det hur det kan ha gått till.
Innan stora djur kunde utvecklas på land måste även ozonskiktet ha bildats. Annars hade de inte överlevt i den starka kosmiska strålningen. Som du kanske kommer ihåg från miljöavsnitten hindrar ozonlagret kortvågig, skadlig strålning från att nå jorden. Ozonlagret bildades när tillräckligt mycket syrgas hade ansamlats i atmosfären, dvs. när fotosyntetiserande organismer hade funnits ett bra tag.


De äldsta fossilen av flercelliga djur är ca 580 miljoner år gamla. De verkar ha dött ut helt och hållet, för de är inte förfäder till de djur som finns i våra dagar. För ungefär 540 miljoner år sedan kom former som påminner om moderna djur. Under ca 150 miljoner år därefter uppstod alla stammar (fyla) av djur som finns idag.
För ca 400 miljoner år sedan vandrade både djur och växter upp på land. Forskarna tror att ett av de första ryggradsdjuren som vågade sig upp på land var den fyrbenta fisken (Ichtyostega).

Människans utveckling
Vi människor är biologiskt sett däggdjur – vi ammar våra barn, har moderkaka och är håriga. Vi tycks vara närmast släkt med schimpanserna, vi delar 95 - 99,4 % av generna med dem. De organismer som har levt efter det att människornas och schimpansernas gren av släktskapsträdet skildes åt för kanske 6 miljoner år sedan, och som är närmare släkt med människan än med apan, brukar kallas hominider. Ofta räknar forskarna med tre släkten: Ardipithecus, Australopithecus och Homo.

Ardipithecus och Australopithecus
De här släktena omfattar de äldre hominid-formerna. Ur någon av dessa har människan utvecklats, men det verkar också som om en del Australopithecus-arter har dött ut utan att ha fått någon nutida ättling. Australopithecus-arterna var mindre än vi, hade mindre hjärna, men gick upprätt på två ben.
Du kan ta dig en titt på släktträdet på s. 204 (220) i läroboken. Människans släktträd finns även beskrivet här.

Homo
De äldsta fynden av vad som verkar höra till släktet Homo är ca 2,4 miljoner år gamla. Även om en del Australopithecus också använde verktyg så verkar Homo ha gjort det i större utsträckning. Talförmågan utvecklades först inom släktet Homo och hjärnan växte snabbt i storlek.
Den äldsta människoarten brukar kallas "den händiga människan", Homo habilis. De första som spred sig utanför Afrika tycks vara den "upprätta människan", Homo erectus. Troligen var det inte dessa utvandrare som var våra förfäder, utan istället de som blev kvar i Afrika – den "arbetande människan", Homo ergaster.
Homo sapiens uppstod troligen för ca 150 000 år sedan i Afrika, och spred sig så småningom över världen. Att den moderna människan funnits så kort tid förklarar varför alla människor är så genetiskt lika.
Hur nära släkt vi var med neandertalmänniskorna är fortfarande en öppen fråga. Homo sapiens och Homo neanderthalensis levde samtidigt i Mellanöstern och Europa i åtminstone 40 000 år. Rimligen borde de två arterna ha träffat på varandra.

"Ny" människoart upptäckt 2004
Forskare har nyligen hittat ytterligare en människoart, Homo floresiensis, på ön Flores i Indonesien. Detta är mycket intressant på flera sätt. Den här människoarten var pytteliten, kanske 1 meter hög och med ett huvud stort som en grapefrukt och den levde på Flores till för åtminstone 12 000 år sedan. Flera djurarter har utvecklat små varianter på öar. Det beror förmodligen på att tillgången på föda är begränsad. Ponnyhästar är ett känt exempel, och elefanter både på denna ö Flores och på Malta. Men Homo floresiensis är det första beviset på att även människosläktet har utsatts för den här typen av evolutionärt tryck.
Läs mer i läroboken s. 229 - 232 (219 - 222).
Du kan också se en film om människans utveckling och skaffa en hel del information här.