Definition (Svenska Biotermgruppen)
DNA bär den ärftliga informationen, generna, men allt DNA utgör inte gener. Det är sekvensen, dvs. den inbördes ordningen hos nukleotiderna, som avgör molekylens genetiska informationsinnehåll. Den tredimensionella struktur som molekylen i allmänhet har, dubbelspiralen, beskrevs av Francis Crick och James Watson 1953.
som binder till deoxiribos 
som binder till fosfat som binder till 
deoxiribos, osv. Varje trappsteg (
) binds till sockermolekylen – deoxiribos.
Trappstegen () består av två kvävebaser. Det krävs fyra olika kvävebaser för att bygga upp den genetiska koden: A (adenin), T (tymin), G (guanin) och C (cytosin). A parar alltid med T och G parar alltid med C.
Man kan säga att varje kedja i dubbelspiralen byggs upp av s k nukleotider beståeende av socker
, fosfat och någon av de fyra kvävebaserna. De två kedjorna är varandras komplement och passar till varandra som nyckeln i ett lås. 
Baserna hålls sammman med vätebindningar. Notera att båda varianterna av stegpinnar är lika långa och de kan därför vridas som i dubbelspiralen som visas ovan – till en helix. Figurerna nedan visar de båda varianterna av basparning. Jag har markerat var sockret binder till kvävebasen.
Adenin binder till tymin med två vätebindningar.
Cytosin och guanin binds samman med tre vätebindningar.
På grund av basparningen består DNA av lika mycket A som T och lika mycket G som C. Eftersom C och G är hårdare bundna till varandra än A och T, tre vätebindningar jämfört med två, kan man genom att testa smältpunkten få en vink om bassammansättningen. Man talar om GC–halten. Alla däggdjur och fåglar har en GC–halt mellan 40 och 44 %. Ryggradslösa djur har en GC–halt mellan 32 och 42 %.